Konstiga dagar mynnar ofta ut i bra musik. Åtminstone vad beträffar det Malmöbaserade bandet Strange Days. Fyra unga män med ambitioner som sträcker sig betydligt längre än Malmös förorter och grannbyar bestämde sig för att tillsammans skapa musik. Sammanvävda av ödet, om man tror på det. Eller av slump, om man tror på det. Eller av vänskap. Tillsammans bildar i alla fall Tex Weerasinghe, Jesper Thiman, Oliver Bäckström och Tim Olsson ett arenarockinfluerat band med atmosfäriska och lyriska melodier, ackompanjerade av skräpig rytmgitarr utan pardon och stundtals hårda, stundtals spröda trumväggar. Ovan på detta flyter Weerasinghes stämma som en fjäder på ett böljande hav. Ibland flyger fjädern upp i skyn och vidare ut i universum. Ibland sätter sig fjädern i hatten.Bandets första EP, Glue Harbour, är skriven och bearbetad under de två år som bandet existerat. Det är en bred EP med tre låtar som vittnar om bandets musikaliska räckvidd. Horrible Love är en hård och melankolisk kärlekssmäll med tunga gitarrvevningar varvat med plinkande melodiösa gitarrtoner. Sången river rakt in i hjärtat, medan trummorna agerar käftsmäll i kulissen. Mr. Moon är en atmosfärisk resa ut i universum, eller till månen om man så vill, med uppbyggande verser i form av spröda gitarrmelodier och dansande trummor. Verserna följs upp av mäktiga refränger signerade Weerasinghes svävande vokala briljans. Sista låten; Run, är en popig och lättlyssnad hemåtresa med svängiga gitarriff och ett avskalat men stenhårt trumkomp.För all del, lyssna och njut. Och säg inte att det är skit. För det är det inte./Strange Days. hi we're strange days.business enquiries & love letters: strangedaysyeah@gmail.com