Ur ivriga diskussioner över några öl på Carmen i Stockholm 2003 formades den första lilla primalprimaten, det första fröet till ett Le Muhr. De diskuterande var överens - det fanns en stor och ledig lucka att fylla i svenskt musikliv och en strävan efter att uppnå det ideala bandet tog sin början. Luckan? Låt oss nämna några ledord. Synt-svart, punk-poppigt, indie-ilsket, men också dansvänligt, slagsmålsvänligt och gråtvänligt, för att inte nämna svartvit klädsel och texter på svenska. ____ Sagt om Le Muhr och förra skivan: ” Allt behöver inte vara absolut schlager eller the best of eurodisco vol 1, ibland får man bittra sig och spy lite galla när det passar. Så fram med hinken kära vänner, detta indieband med rocken som grundsten levererar sorgsna, arga, uppkäftigt ironiska trudelutter så att det nästan blir solförmörkelse. Som största influens verkar de ha en sluten psykiatrisk avdelning, och jag bara älskar det. Tänk Garbage, fast på svenska när de var som allra mest pissed off. Tänk Maia Hirasawa, fast tvärtom, utan sprall i kroppen, vaknades grinig en morgon med bad hair-day.” Musiklandet.se ”Dyster discopop på gitarrockbotten med feta elektroniska slingor och en sång som räcker länge, texterna fulla av rakbladångest och kärleksont, själva titellåten kan vara 00-talets Mental Istid (Ebba Grön).” Bloggen Slackers View ”En ytterst välkommen tillgång till svenskt musikliv. Delvis är det kul att alltfler tjejer tar för sig i den här mansdominerade branchen, men framförallt är det kul att Le Muhr oavsett könstillhörighet har gjort en så jävla bra platta.” Zero Music Magazine