Scandinavium

Hade varit en 5 om de spelat Glory to the brave.

Helt otroligt för första gången med Powerwolf i Scandinavium, Göteborg. Det vill jag ser mer om Hammerfall, Sabaton och Powerwolf för komma till Scandinavium, Göteborg om det blir nya ombyggda större Stadion/Arena🔨🔥🐺

Fantastisk bra med Hammerfall för hemmaplan i Scandinavium, Göteborg. Hoppas att jag vill ser dom flera gånger 🔥

A great show with a great band in it's absolute prime!

Helt fantastisk konsert otroligt bra artister En upplevelse av stora mått Mvh Mikael

Amazing performance from the Danish rockers! Stage presence was amazing, vocals and instruments were spot on! One of the best concerts I've ever attended! ♥️

I haven’t seen Bush since 1995 in Lund. I’m so glad they came again. I haven’t really listened to them actively since Razorblade suitcase, but the latest album was a pleasant surprise. I’m enjoying all these older bands still touring and taking my kids with me. I would however have preferred them to headline a smaller venue. Volbeat doesn’t really mesh well with them. I left after their first couple of songs.

What a lovely, refreshing, joyful, funny, thoughtful, concert, awesome musicians and singers, totally floored and happy 😉🎼✔️❤️ Excellent!👏🏼👏🏼

The World of Hans Zimmer is always great music, more epic, powerful, and homble their action

I love this The World of Hans Zimmer-concert because he’s a great guy and play songs from among movies in Scandinavium, Gothenburg

The concert started right on time. Bryan Adams had great energy for the whole 2.5hrs. The band was amazing and they even took song requests from the audience. We had an amazing time!

Really good concert. One of the best ever we have been to actually. A super performer, with a big heart and an endless number of strong songs. Not to forget his tight band. What a night.

I loved it was soo good😍😍 i hope they come to the nederlands❤️❤️❤️

Always great seeing them on home court. Great evening! IN FLAMES WE TRUST🔥🔥

Andra gången jag var på Miriam Bryant och hon levererar varje gång.

Sen som vanligt och lite dåligt drag från publiken. Ljus showen var lite för mycket för min smak men annars felfri. Bilden tagit med medtagen potatis

Could have played some more older songs but it was still a great show!

Så himla kul o se er igen med er underbara musik

Bob Dylan. Bob Dylan. Vad kan vi vänta oss? En mumlande gubbe som inte är riktigt närvarande, eller en legend som har hedern i behåll? Efter att ha visiterats vid insläpp och sett trehundra skyltar med överstrukna kameror meddelas i högtalarna att man absolut inte får filma, fota eller på annat sätt dokumentera föreställningen. Och så fort en telefondisplay lyser i publikhavet är en vakt på plats. Exakt på utsatt tid går Mr Zimmerman på scen med sina 4 bandkollegor. Scandinavium håller fortfarande på att fyllas av folk och dörrar öppnas och stängs och släpper in sommarsolen i mörkret och tar med sig lite av den magi som försökerbinda oss. På scen är Bob Dylan utan storbildsskärmar, så från vår läktarplats ser bandet så litet ut att de ser ut som de lirar på en midsommarscen på håll. Men låter bra det gör det. ”Things Have Change” inleder kvällen och trots att ljuset distraherar varje gång en dörr öppnas på andra sidan arenan så tänker jag: ”det här kommer bli en bra spelning, rösten är stark och inte alls sliten”. Förhoppningarna stiger. Men redan i låt nummer två – en av hans bästa låtar - börjar magin svalna. ”It Ain’t Me Babe” svajar. Han insisterar på att omarbeta alla sina låtar, ingen får låta som den gjorde på skiva. Ikväll mumlar han så i den här låten att man knappt hör att det är engelska han sjunger på. ”Highway 61 Revisited” följer och nu undrar jag om jag bara uppskattade kvällens första låt för att jag blev så tagen av att faktiskt andas samma luft som vår tids största låtskrivare. Bandet kokar, Bob spelar bra, rösten är stark, men han artikulerar så illa att man inte ens hör orden emellanåt. ”Can’t Wait”, ”When I Paint My Masterpiece”, ”Honest With Me” passerar obemärkta… I “Tryin’ To Get To Heaven” känns det som att Bob anstränger sig lite för att vi skall höra orden. Det nya arrangemanget funkar fint. Hade han spottat ut ullvanten han har i munnen så hade detta varit ett magiskt ögonblick. Nu blir det istället en glimt av storhet och en önskan om att han levererat den snäppet bättre. ”Scarlet Town” följer och när Bob reser sig från pianot och står upp och sjunger låter det faktiskt bättre. Den här versionen kan vi ta med hem. Tillsammans med låten innan känns det som att konserten börjar leverera. Ett nytt snabbare arr av ”Make You Feel My Love” som totalt förstör känslan i de vackra orden följer och nu har jag börjat inse att den här kvällen kan gå hur som helst. ”Pay In Blood” bjuder på fullt countryarr med steel guitar. Vidare. ”Like A Rolling Stone” följer i helt oigenkännlig kostym. Men arret är faktiskt asnice! Bandet kokar, Bob levererar, men betyget dras ner ännu en gång på grund av att han inte kan artikulera – man hör nästan inte ett enda ord. Men som sagtarrangemanget funkar på denna odödliga klassiker. ”Early Roman Kings” är inge vidare på platta, visst bandet levererar ordentligt bluesgung – men Bob mer frustar än sjunger. ”Girl From North Country” är en av mina absoluta Dylanfavoriter, och efter att ha läst att han gjort den rättvisa i Stockholm för två dagar sen, så kan jag inte låta bli. Jag trotsar fotoförbudet och filmar i smyg under min tröja. Vad jag fångar är nog kvällens höjdpunkt. Här är det Dylan, piano och steel guitar. Man hör vad han sjunger och det känns äkta hela vägen. Hatten har han tagit av sig och lagt på pianot. Hans vita krulliga hår står åt alla håll. ”Love Sick” en nyfunnen favorit hos mig, får även den en ny kostym och vinner inget direkt på det. ”Thunder On The Mountain” med världens märkligaste referens: ” I was thinkin' 'bout Alicia Keys, couldn't keep from crying, I'm wondering where in the world Alicia Keys could be” mumlas fram och känns bara rutin av bandet. “Soon After Midnight”, “Gotta Serve Somebody” och sen bockar de och lämnar scenen. Självklart blir det extranummer, tyvärr. ”Blowin’ In The Wind” är katastrof, fruktansvärd, oförlåtlig. Ny arret är värdelöst, Dylan låter totalt ointresserad. Här kunde han ju tagit ner låten och framfört den avskalat och långsamt. Men vi får istället en countryångande vals. Det serveras en gryta med på tok för mycket ingredienser - så den smakar just ingenting. Och igen hör vi knappt ett ord, utan mer stötande ljud från Bob. ”It Takes a Lot to Laugh, It Takes a Train to Cry” framförs, men chocken av just hört ”Blowin’ In The Wind” våldtas gör att jag inte ens kan ta in den här låten. Bandet ställer sig på rad, bockar och försvinner av scenen. Sammanfattningsvis: Bob säger inte ett ord under hela kvällen. Han lirar fortfarande jävligt bra munspel. Never Ending Tour har passerat 3000 spelningar,  och frågan är om han inte kommer hit en sväng till innan den är över.

It was cool. He did a good job and I was pleasantly surprised 🌟